Känner ni igen den där känslan av att någonting saknas. Det saknas något. Ofta saknar jag min pappa som jag hade behövt längs min långa väg när jag flyttade och blev sjuk. Självklart var han där och fanns men visade sig inte så mycket. Jag saknar också mycket jag inte fick som barn. Jag fick mycket som säkerligen många andra barn missade. Men jag känner att jag saknar mycket och hade kunnat döda för att få tillbaka en liten tid av att vara liten och slippa ta hand om mig själv. En tid att få vara barn på "riktigt". Ja det saknar jag verkligen. Att få vara liten igen och hinna ikapp allt jag hade velat göra med mina föräldrar istället för att vara stor och alltid klara mig själv. Det jag saknar mest av allt är hur min pappa väckte mig under större delen av december. När vi skulle åka extra tidigt till buss och skola fick jag gå upp och sätta mig framför tv:n. Där hade pappa dukat upp med lussebullar och pepparkakor till frukost framför julkalendern, kasper i nudådalen har jag för mig. Mackorna åt vi i bilen. Det saknar jag! Men nu är jag vuxen och får klara mig själv. Nä jag kan inte säga att jag haft en dålig uppväxt för då ljuger jag. Men jag saknar.
Varför vill man ha det man aldrig kan få, men kan samtidigt inte sakna det man aldrig haft. Livet är underligt! Det här med att räcka till är också intressant. För visst ska man bara behöva räcka till mot sig själv. Och varför ska jag alltid jämföra mig med andra. Jag kan aldrig nå upp till någon annans nivå för jag kan inte bli någon annan än mig. Ändå försöker jag, att jag aldrig lär mig.
Vad kommer sedan i framtiden tro? Näst steg vad blir det... Plugga, Jobba mer, Byta jobb, Jobba kvar, Flytta, Resa. Det stressar mig antagligen mer än jag tror att jag inte vet vad som kommer härnäst.
Energin går till alla tankar...