torsdag 14 augusti 2014

en bit av mig

Hur går det för er? Det var alldeles för länge sedan!

Nu var det länge sedan något hände här i cyberrymden. Hur går det med allt då?
Jo jag bor i en ny stad och pluggar på linneuniversitet här i Växjö. Det känns stort med tanke på var jag var i början av året. Att gå från trygghet i Göteborg och jobb till en enkel biljett till Växjö och en plats på universitetets socionomprogram var en stor utmaning. En utmaning som jag antagligen behövde! Den första september startar termin två och jag läängtar! Under sommaren har jag haft en morot att träna inför midnattsloppet som går av stapeln i Stockholm på lördag och jag känner mig grymt duktig! Jag har slitit på! Träningen har också fungerat som en typ av terapi och som ett sätt att få tänka och sedan lägga bakom sig. Det är den bästa medicinen om man bortser från choklad (som ändå ger dig ångest så träning är nog den bästa!!).

Sommarlovet har sprungit iväg och jag har trots mycket jobb hunnit med en del roligheter för en gångs skull. Jag lär mig mer och mer att även jag har begränsningar och inte kan göra allt jämt. Till och med en duracelkanin behöver en paus med jämna mellanrum. När det är lugnt runt mig så mår kroppen bättre. Huvudet jobbar med och inte mot mig och allt är hanterbart. Men så händer det där "något" som rubbar och direkt så blir tankarna jobbiga och allt går åt skogen.
Den här sommaren var perfekt fram till förra veckan då en betydelsefull kvinna tog livet av sig. Nä, det var ingen närstående fast jo på ett sätt så var det faktiskt det! En kvinna som alltid fanns där och som hjälpte mig i vårt och torrt. Därför har den senaste veckan varit tung. Humöret går som en berg och dalbana och ingen förstår hur det är. Det känns precis som att när jobbiga saker sker så sjunker jag lite för lågt för att det ska vara lätt att ta sig upp. Precis som att depressionen påminner sig lite för mycket och det är lite för jobbigt för att ta sig upp igen. Den där känslan när ångesten kryper up ur sitt skal och jag bara vill skrika och slå på något men det inte kommer ett pip. Som om alla känslor fastnar på vägen. Det är den känslan jag måste handskas med. Den är HEMSK!!
Men nu känns livet okej. I morgon väntar jag på svar om jag får en lägenhet som jag tackat ja till. Jag tror att det skulle göra mig gått att "fastna" här och få ett helt eget kryp in. En fast punkt hade varit fantastiskt skönt. Så nu håller vi tummarna att det äntligen ska gå vägen. En egen lägenhet, ett extrajobb bredvid studierna och så lite handboll så kan jag kanske sluta leta och slå mig till ro sen?
Sagt och gjort har ni än en gång fått en liten bit av mig...

Sov gott alla kämpar! Kram

Ps. tatuering är förhoppningsvis på gång... :)