en bit av mig

Hur går det för er? Det var alldeles för länge sedan!

Nu var det länge sedan något hände här i cyberrymden. Hur går det med allt då?
Jo jag bor i en ny stad och pluggar på linneuniversitet här i Växjö. Det känns stort med tanke på var jag var i början av året. Att gå från trygghet i Göteborg och jobb till en enkel biljett till Växjö och en plats på universitetets socionomprogram var en stor utmaning. En utmaning som jag antagligen behövde! Den första september startar termin två och jag läängtar! Under sommaren har jag haft en morot att träna inför midnattsloppet som går av stapeln i Stockholm på lördag och jag känner mig grymt duktig! Jag har slitit på! Träningen har också fungerat som en typ av terapi och som ett sätt att få tänka och sedan lägga bakom sig. Det är den bästa medicinen om man bortser från choklad (som ändå ger dig ångest så träning är nog den bästa!!).

Sommarlovet har sprungit iväg och jag har trots mycket jobb hunnit med en del roligheter för en gångs skull. Jag lär mig mer och mer att även jag har begränsningar och inte kan göra allt jämt. Till och med en duracelkanin behöver en paus med jämna mellanrum. När det är lugnt runt mig så mår kroppen bättre. Huvudet jobbar med och inte mot mig och allt är hanterbart. Men så händer det där "något" som rubbar och direkt så blir tankarna jobbiga och allt går åt skogen.
Den här sommaren var perfekt fram till förra veckan då en betydelsefull kvinna tog livet av sig. Nä, det var ingen närstående fast jo på ett sätt så var det faktiskt det! En kvinna som alltid fanns där och som hjälpte mig i vårt och torrt. Därför har den senaste veckan varit tung. Humöret går som en berg och dalbana och ingen förstår hur det är. Det känns precis som att när jobbiga saker sker så sjunker jag lite för lågt för att det ska vara lätt att ta sig upp. Precis som att depressionen påminner sig lite för mycket och det är lite för jobbigt för att ta sig upp igen. Den där känslan när ångesten kryper up ur sitt skal och jag bara vill skrika och slå på något men det inte kommer ett pip. Som om alla känslor fastnar på vägen. Det är den känslan jag måste handskas med. Den är HEMSK!!
Men nu känns livet okej. I morgon väntar jag på svar om jag får en lägenhet som jag tackat ja till. Jag tror att det skulle göra mig gått att "fastna" här och få ett helt eget kryp in. En fast punkt hade varit fantastiskt skönt. Så nu håller vi tummarna att det äntligen ska gå vägen. En egen lägenhet, ett extrajobb bredvid studierna och så lite handboll så kan jag kanske sluta leta och slå mig till ro sen?
Sagt och gjort har ni än en gång fått en liten bit av mig...

Sov gott alla kämpar! Kram

Ps. tatuering är förhoppningsvis på gång... :)

energitjuvar

Känner ni igen den där känslan av att någonting saknas. Det saknas något. Ofta saknar jag min pappa som jag hade behövt längs min långa väg när jag flyttade och blev sjuk. Självklart var han där och fanns men visade sig inte så mycket. Jag saknar också mycket jag inte fick som barn. Jag fick mycket som säkerligen många andra barn missade. Men jag känner att jag saknar mycket och hade kunnat döda för att få tillbaka en liten tid av att vara liten och slippa ta hand om mig själv. En tid att få vara barn på "riktigt". Ja det saknar jag verkligen. Att få vara liten igen och hinna ikapp allt jag hade velat göra med mina föräldrar istället för att vara stor och alltid klara mig själv. Det jag saknar mest av allt är hur min pappa väckte mig under större delen av december. När vi skulle åka extra tidigt till buss och skola fick jag gå upp och sätta mig framför tv:n. Där hade pappa dukat upp med lussebullar och pepparkakor till frukost framför julkalendern, kasper i nudådalen har jag för mig. Mackorna åt vi i bilen. Det saknar jag! Men nu är jag vuxen och får klara mig själv. Nä jag kan inte säga att jag haft en dålig uppväxt för då ljuger jag. Men jag saknar.

Varför vill man ha det man aldrig kan få, men kan samtidigt inte sakna det man aldrig haft. Livet är underligt! Det här med att räcka till är också intressant. För visst ska man bara behöva räcka till mot sig själv. Och varför ska jag alltid jämföra mig med andra. Jag kan aldrig nå upp till någon annans nivå för jag kan inte bli någon annan än mig. Ändå försöker jag, att jag aldrig lär mig.

Vad kommer sedan i framtiden tro? Näst steg vad blir det... Plugga, Jobba mer, Byta jobb, Jobba kvar, Flytta, Resa. Det stressar mig antagligen mer än jag tror att jag inte vet vad som kommer härnäst.

Energin går till alla tankar...

Störd var namnet

Borde byta namn på bloggen, jag överlevde inte jag överlever varje dag!

Varje gång jag sitter i bilen hem får jag tusen idéer om vad ja ska skriva här på bloggen, men när ja kommer hem är dem borta.. Men jag gör ett försök!

En gång ätstörd, ALLTID ätstörd.
Å vad jag varit duktig idag, jag är värd en påse godis. Hjärnan säger sen: men jag skulle ju gå ner i vikt och jag har ju varit "Duktig" i två dagar nu...
Påsen tar slut och det dåliga samvetet kommer. Dagen efter början man att vara duktig och ska gå ner i vikt... och sen tänker man å vad jag är värd en påse godis... Klockan 11 ser jag mig i spegeln och tycker att jag är helt okej, två timmar senare är jag plötsligt tjock. Men vart finns logiken i det hela ??
Det är som att jag tryckte i mig godiset och visste att jag efteråt skulle få dåligt samvete men ändå var värd den. Det är rätt delat, jag är värd gott men nej.
Ni tänker, men skit i den jävla godispåsen och skit i hur du ser ut, du är fin. Jag tycker också att jag är fin men bara vissa gånger under dagen. Och den där godispåsen är på något sätt mitt sätt att belöna mig själv precis som att andra tar droger eller alkohol. Och man kan köra ner i botten på måndagkvällen och sen vara duktig fram till tisdag kväll men när den kommer så kommer suget och den onda cirkeln är sluten. Som TUR är brukar jag kunna bryta cirkeln i perioder och därför lyckas jag också hålla borta ätstörningar men ätstörd det kommer jag alltid att vara...
Hade jag idag varit som alla andra hade jag struntat i att träna. Men saken är den att eftersom att jag åt massa onyttigt igår så ville min hjärna träna för att få bort det dåliga samvetet. Min kropp behövde definitivt träningen men egentligen var jag för trött och hade behövt sova. I efterhand var träningen jätteskön och jag är glad att jag åkte iväg för att hjärnspökena skulle få lugn och ro. Tänk nu hur många jag måste lyssna på, jag, hjärnan och spöket. Ibland blir jag knäpp. Och varje kväll tycker jag att jag är värd något gott vilket jag är men ibland tar jag förnuftet till fånga och kommer ihåg hur jag mådde i går efter alla sötsaker. Men jag lär mig aldrig. Beroendet av mat och socker är för stort. Så medan jag är värd allt och har en fin kropp så är jag tjock och borde gå ner i vikt. Förstå att i

Detta är svårt att förklara för de som aldrig haft en ätstörning, men nu har jag försökt i alla fall.

Den 28 september flyttar jag till mitt egna Place (andra hand men ändå!!). Planerar och inhandlar bra att ha saker, sen fyller jag 21 snart... Vad tiden går galet fort!! Jag ska se om jag kan hitta ett handbollslag att lira i, svårt att spela för skoj skull men jag får ge det ett till försök! Jobbar ihjäl mig, hade det inte varit flr de fantastiska barnen och ungdomarna hade jag aldrig slitit så, de är underbara!

Har miljarder saker att skriva om men de försvinner alltid ur huvudet när de ska ner på papper. Tänk, ni skulle få leva i mitt huvud en dag så skulle ni få se ...

Natti!

Det går bra nu, kompis det går bra nu

Då var det hög tid igen...

Mycket har hänt den senaste månaden. Först och främst har jag avslutat en vecka på campen med goa handbollsmänniskor och mycket handboll. Med lite sömn och dålig mat så har jag nu denna veckan försökt att skärpa mig och det går ganska bra!
Just nu jobbar jag väldigt mycket men det gör mig ingenting förutom att några dagars sammanhängande semester kunde vara skönt för att få lite paus och göra något "somrigt". En glass i parken eller en heldag på Liseberg och på stranden... Ja men de kommer väl det också!

Nu till det bästa... Jag flyttar 29 september till en tvåa i Lindome. Det är ett andrahandskontrakt och jag är såå tacksam att jag får chansen av en kollega!! Nu är det hög tid att flytta efter ett år som "inneboende". Dags att starta ett nytt liv, MITT liv! Är spännande och jätteläskigt på samma gång... Jag ska bo själv, tråkigt att laga middag varje dag och att det antagligen kommer vara ganska tyst och ensamt. MEN alla mina vänner och nära är mer än välkomna att hälsa på mig. Jag flyttar in en vecka innan min 21-årsdag... Så här önskas det lägenhetsprylar och sponsring till räkningar osv ;)

För övrigt går livet år rätt håll... försöker innerligt att hålla igång träningen och det går väl hyfsat... Några kilo hade ju inte varit fel för att få trycka i sig i en bikini någon gång denna sommaren iaf! Men det är väl bara att acceptera att denna kropp inte är någon bikinikropp ... hmph!

Snart läggdax, har ett lååångt veckoslut framför mig på jobbet, men jag gillart!

Natti!

Världens bästaste donna! <3 td="">

Goaste tjejligan stadium sportscamp vecka 3 <3 td="">

Ja men livet är ganska bra!

ätstörningsradarn

I dag när jag stod på löpbandet och värmde upp så såg jag en tjej. Det var en sån där tjej som jag såg tränade bara för att bränna kalorier. En tjej med ätstörningar. Radarn på tjejer med liknande problem som jag haft är det inget fel på. Tecken syns så tydligt! Till råga på hennes timma på en crosstrainer så körde hon cx (core) OCH en halvtimma spinning på det. Alla hennes ben på överkroppen syntes jättetydligt.
En tjej som hon kan trigga igång mig på vissa sätt. Tänk vad hon är smal och kan ha alla kläder hon vill utan valkar. Eller vilken motivation hon har. Men när du själv är i den sitsen så är du ju trots allt aldrig nöjd med dig själv eller din kropp och det är lätt att glömma. Jo visst kan jag sakna det på ett sätt ibland samtidigt som jag är så otroligt stolt och glad över att den tiden är förbi.
Men det finns ändå någonting i mig som vet att ja alltid kommer att grunna efter att ja ätit godis, eller inte har tränat under en vecka. Ett sorts monster som efter att min hjärna tycker att ja förtjänar fredagsmys, så säger monstret när godis oh gott är slut att nä det var väl onödigt att äta det! Ändå lär jag mig aldrig, samtidigt som jag vet att jag är värd även fast monstret i hjärnan inte håller med.
Det är konstigt det där hur det kan svänga så ruskigt fort. Ena sekunden helt klart värd det och i andra så är det dåliga samvetet och skuldkänslorna där igen. Hmm... Jo men jag kommer alltid att ha en annan relation till mat men framför allt godis och sötsaker. Lev med det Amanda!

Tillbaka till den där tjejen på löpbandet så avundas jag henne på ett sätt samtidigt som jag innerligt hoppas att hon får en väg tillbaka till det friska och sundare livet. Mat är ju inte allt här i livet..

Läggdax!

Jag blev rätt bra trots allt!

Tänk att de närmaste man har också kan såra mest och hårdast. Jag har haft en tuff uppväxt och det är utan att klaga jag säger att jag gärna hade haft lite mer hjälp hemifrån eller haft mer stöd från vissa håll. Klart, jag hade inte lärt mig lika mycket om jag hade glidit räkmacka men en skinkmacka hade faktiskt underlättat! Hur som helst så jobbar jag och sliter för att försörja mig själv och jag letar lägenhet så finns det någon med bra kontakter i göteborg/Kungsbacka så är ni mer än välkomna att höra av er till mig!

 

Jag har som många vet tidigare varit sjuk och haft ett missbruk, ett matmissbruk. MEN jag kom ur det och jag kämpar lite grann varje dag för att inte falla tillbaka. Det är inte guld och gröna skogar varje dag men jag tar mig genom dem utan anmärkning!
Frågan är om någon som varit i missbruk i mer än halva sitt liv har viljan att komma tillbaka till verkligheten. Man tycker ju att missbrukare med barn kanske kan välja att kämpa för sina barns skull men nej jag har insett att det inte fungerar så. Jag har gång på gång på gång hamnat i kläm på grund av olika missbruk i familjen så nej, barn kan inte få en förälder att kämpa extra mycket.

Nu köper jag antagligen en bil i veckan, en bil som jag kunde i princip fått efter att jag inte fått hälften av körkortspengarna betalade som jag blev lovad, eller studentbilen jag skulle fått som jag blev lovad... eller fickpengar till afrika som jag aldrig fick. Som sagt innan så handlar det aldrig om pengarna utan det handlar om att få hjälp hemifrån eller att få saker jag blivit LOVAD. Att Lova en sak och aldrig hålla det är jag ju i alla fall van vid sen jag var liiten. Trots detta blir jag alltid besviken, lovar man så lovar man!!  Men jag tjänar pengar och betalar i princip ALLT själv. Dina misstag ska inte få stå ivägen för mina drömmar. ALDRIG!

Jag tror att jag saknar dej även fast du förstört så otroligt mycket för mig. Eller ja, saknar är väl att ta i. Jag klarar mig otroligt bra själv trots min uppväxt och vilken förebild jag haft. Jag har i alla fall lärt mig min läxa. Bra stunder kanske egentligen inte va så speciellt bra när jag ser tillbaka och får fakta. Jag tror till och med att jag skulle kunna säga att det många gånger varit synd om mig. Inte för att jag inte vet att jag haft och har det bra jämfört med många andra. Och jag skulle inte lägga mig som offer. Jag ska bara ha det bekräftat för mig själv att jag är jävligt stark och grymt bra som klarat mig så bra utan den förebild som du skulle varit under de första 20 åren av mitt liv.

 

Jobbar järnet och försöker att komma igång med träiningen är mitt mål. Jag har sökt till göteborgs universitet, krokslätts yrkeshögskola och campus i varberg till hösten. Nu vill jag verkligen plugga!

Godis, Film och sängläge avslutar min lördagkväll och är uppladdning inför jobbdag två under helgen! Har jag nnämnt att jag antagligen har de två mest tacksamma jobben i hela universum. Sååå mysigt att vara prsonlig assistent! Glädjen och Lyckan i det lilla är bäst!!

Natti!

Förändring

....

Livet förändras oavsett om man vill det eller inte. Människor kommer och försvinner och folk förändras. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Just att förändras till det sämre verkar vara betydligt lättare än att förbättra sig. Det är med sorg i hjärtat som jag skriver att jag verkligen har saknat en barndom med dig som förebild. En som talat sanning och alltid sett mig. Förebilden har istället varit den som har ljugit om allt för mig så långt jag kan minnas.
För att jag inte ska drunkna i problem som inte alls är mina så behöver jag en paus. Jag kan inte leva vidare mitt liv och utvecklas om jag inte får utrymme att må bra. Jag har många gånger fallit offer för beslut som jag inte kunnat fatta eller kunnat förändra för att jag varit för liten. Jag har till och med varit sjuk för att jag inte fick påverka utan fick bestämt var jag skulle vara. Jag har dock rest mig varje gång du tabbat dig. Du har förstört så otroligt mycket för inte minst mig men också andra. Jag har tyvärr ofta hamnat i stormens öga. Jag säger inte att jag inte har bra minnen ur mitt liv och jag är tacksam för många fina stunder.. men jag hade verkligen kunnat slippa resten.

Nu är jag stor, till och med vuxen säger vissa, och vet bättre. Jag är arg, ledsen och så himla besviken och det kommer jag att vara ett tag. Och nu blir det många JAG, men det handlar om mitt liv. Hjärtat känns tomt och just nu är det bara dagen som ska klaras av. Men när jag blir stark snart igen så ska du inte få påverka mig mer. Du vet att jag älskar dig men som en otroligt smart person alltid säger: Jag älskar inte det du gör. När du är redo att ta hand om mig (och inte tvärtom) och lär dig att tala sanning så är du välkommen tillbaka till mitt liv. Ärlighet varar ALLTID längst! Puss och Kram

 

 

Piss i Mississippi!

Golväll!

Påsken var fin och full med jobb i dagarna 4! Fullt ös men ack så mysigt det var med äggjakt och många stunder ute i den fantastiska vårsolen!

Nu har jag varit hemma i snart tre veckor och jag längtar tillbaka! I Kenya är problemen små men här hemma blir alla problem så ofantligt stora. Dumma i-landsproblem. Ju mer man har desto större blir problemen. Men egentligen är problemen en piss i Mississippi!

Efter min resa har många saker som var självklara blivit lyx. Att kunna duscha varje dag om man vill är fantastiskt men nu gör ja det inte varje dag som jag gjorde tidigare för ja behöver inte den lyxen. Eller att dricka vattnet i kranen, eller att vara ute efter att solen gått ner. Här är jag trots mycket brottslighet trygg i mitt Sverige. Ja många saker har jag börjat att fundera över. Tex så funderar ja på om ja verkligen behöver allt som jag har eller om ja kan sälja det eller lägga undan och ta fram när ja plockar bort något annat. Ja redan till Kenya har verkligen fått mig att tänka och uppskatta de små sakerna!!

I dag har min bil (lyyx!!!) fått kärlek och blivit städad ock skurad ordentligt och sommardäcken är nu på!
Nu ska jag ta mig en kopp te och njuta av att jag kan sova hur länge jag vill i morgon utan måsten förutom storstädning. Hade velat skicka iväg 2/3 av alla mina kläder till Afrika! Om man bara visste att dom kom fram till rätt ställen å hamnade i rätt händer...

Kram på er!

Finaste Moa och Theo fick jag goda med i kväll... Vill ha bebis nu!! (Saknar min Judith! )

Ett avslut på resan!

Nu har jag varit hemma sedan i måndags morse och mår bättre. Hos läkaren tog man ett streptokockprov från halsen och en odling från såret på tån. Mer än så var det inte och dom sa att ja hade haft tur. Såret på tån ser fint ut och min fot börjar sakta men säkert att lägga sig igen och bli normal storlek. Halsen börjar bli bättre och jag har inte alls samma feber som jag hade nere i kenya. Så just nu äter och dricker och sover jag för att komma tillbaka till livet igen. Efter en vecka hemma så ska ja vara på bnen igen tycker jag. Det enda ja e rädd för är att tån tar längre tid att läka än vad jag trodde. Men det får jag ta som det kommet för jag kan inte göra så mycket mer än att vila. Så ser det alltså ut. Nu väntar också bråk med försäkringsbolaget så jag får tillbaka en del av pengarna jag lagt ut i alla fall. Håll tummarna för att det går vägen!!

Vilken fantastisk resa jag fått uppleva trots alla sjukdommar och den tyvärr för tidiga hemgången pga sjukdom. Men resan har varit grym och jag har fått uppleva många bra och mindre bra saker. Allt jag fått se och uppleva kommer att följa mig länge länge. Men jag är tacksam att resan är gjord och tacksam över hur himla bra jag har det här hemma i sverige! Att kunna duscha hur länge jag vill och att själv kunna sätta mig i bilen och åka dit jag vill. Att kunna vara ute efter solen gått ner komer bli något nytt. Sverige är verkligen ett fantastiskt land. Men ja kommer att sakna charmen som Kenya absolut har! Ett återseende är inte omöjligt inom en snart framtid.

 

Saknar barnen mest av allt! Nu ska jag njuta av en lugn kväll i soffan med en stor påse godis bredvid min bästa lilla donna och mamma. Donna har inte lämnat min sida sedan ja kom hem, världsbäst e hon allt min beskyddare..

Godnatt!

äntligen

Jag Åker hem.