Ensam fast ändå omfamnad

I morse gick jag upp å klädde på mig, kastade ner nesecären i väskan och sprang till bussen.. Det bjöds på frukost i mitt andra hem innan det var dax för avslutning på montessoriskolan där jag PRAOADE förut. Alla barn var jätteduktiga och efteråt bjöds det på jordgubbstårta! Jag högg in på jordgubbscheesecaken.

Man får en sådan känsla i kroppen som inte går att beskriva när den blomstertid sjungs... Alla skolavslutningar, lyckliga som olyckliga påminner mig.

Det är mycket som händer nu på en gång...Avslutningar, jobb och danmark bara resten av veckan..
Jag har sökt jobb som barnflicka, rings in någon gång ibland på Novas förskola och fritids, handbollen är i full gång i alla fall när det gäller f98 och vecka 24 är det träningsläger hela helgen. Sedan ska jag spela partille cup i sommar också med damjuniorerna.. Det blir intressant att se hur det går med tankar på hur himla otränad jag är! De kommande två nästa veckorna ska jag vara på vittra och praoa på fritids.. Det ser jag fram emot!

Jag vet inte om det är att det är mycket runtomkring men jag tänker ofta tillbaka på tiden som varit. Jourbarn, inlagd, mycket minnen sedan förra sommaren och så alla sjukhusbesök osv. Jag saknar fortfarande att vara smal och vissa stunder rasar hela världen för att jag var "bättre omhändertagen" när jag var sjuk. Nu kan jag känna mig ensam och helt misslyckad för att någon inte svarar på ett sms.. Hur sjukt är inte det egentligen? Samtidigt har jag flera familjer än jag tror.. Jag har den person som stöttat mig sedan första gången jag berättade att jag spydde upp all mat å övertränade. Hon har funnits med hela vägen, den första som förstod vad som hände innuti och utanpå mig kan man väl säga. Och hon finns kvar fortfarande, hur otroligt är inte det att efter alla sms mitt i natten och långa samtal så finns hon kvar.. Hon om någon är en STOR del av min familj! Handbollen är också min familj, det finns alltid människor runt omkring, alla småflickor (som är 12 !?) som betyder så himla mycket och lyser upp mina mörka stunder när jag tänker tillbaka. UNDERBART! Det var F98 som fick mig på fötter, de fick vara min ljuspunkt tills mörkret lättade och jag såg världen med lite klarare ögon. Tack!

På den här dagen för ett år sedan... bodde jag i jourfamilj. Mitt liv var kaos och jag hade ingen riktig familj att komma hem till utan förlitade mig på de personerna jag hamnat hos genom socialen... Jag var ute och gick med min plastkusin i Kungsbacka.. och jag fasade inför morgondagens varbergbesök, med ätstörningsenheten... I dag har jag haft en bra dag! Mycket tankar men på en annan nivå.. Skönt!

Middag om en stund... I morgon har jag avslutning, bäst att lägga sig i tid å duscha så håret lägger sig lite som jag vill i morgon.. Usch vad utseendefixerad jag e.. Men tur är väl det för annasr hade jag säkert varit ännu fetare!...

"En familj behöver inte ha blodsband. En familj är något som stöttar, ger med sig kärlek och som finns med öppna armar oavsett vad som händer . "

// Bulimiflickan