För precis ett år sedan blev jag inskriven i halmstad. Där åt jag 6 gånger om dagen. Där var alla dörrar låsta. Där fick jag be om lov att gå på toa. Där hade jag vila efter att jag ätit genom att sitta i soffan eller på en stol i en timme när ångesten bara sprutade ur mina öron. Där blev jag tvingad att äta upp all mat. Där träffade jag Jennie och Kajsa vilka fick mig att överleva drygt två veckor inspärrad. Där gick dagarna ut på att sova, äta, titta på tv, äta medicin och hoppas på att det var okej mat. Där spelade jag skipbo, maxiyatzy och ett annat roligt spel jag inte kommer ihåg namnet på. Där fick jag tabletter för att sova. Där hade jag möte med olika läkare. Där var det galler för fönsterna. Där fick man inte stänga dören till sitt rum. Där stod någon utanför toaletten när man duschade. Där förstod ingen någonting förutom dom som gick igenom samma saker. Där fick man gå ut på balkongen om någon personal var där. Där var det galler för så man inte skulle kunna hoppa. Där fanns många idioter till sköterskor och andra människor. Där var tomheten som störst. Ändå saknar jag det. Där fick jag vila. Där fick jag trygghet. Där fanns vissa underbara människor. Där slapp man undra över vad nästa dag skulle innehålla.Där slapp man skydda sig själv. Där fanns jag.
Hej! Först ville jag bara säga tack för din kommentar på mitt inlägg.
SvaraRaderaSedan ville jag säga att jag vet hur tryggheten i att vara instängd känns. För snart två år sedan var jag inlagd en månad på grund av anorexi. Jag känner igen mycket av det du skriver. Mat 6 ggr om dagen. En timmes vila efter måltiderna. Den ständiga bevakningen... Jag avskydde det, men samtidigt var det skönt. Även om det ibland kändes som att ångesten skulle slita en i bitar, så fanns det inte så mycket man kunde göra. Man var tvungen att äta. Man var tvungen att leva efter deras regler. Man behövde inte oroa sig för framtiden... Samtidigt tyckte jag att det var väldigt skönt att komma därifrån. Att leva så, fullkomligt kontrollerad av andra, skulle nog ha drivit mig till vansinne om jag hade varit tvungen att stanna länge.
Ja, när det inte finns någon som tvingar en att leva efter reglerna så går det inte. Kan man fuska så "ska" man fuska, annars blir ångesten ännu värre... Men när jag saknar tryggheten i att vara inlagd så brukar jag försöka tänka på allt i mitt liv som jag inte hade haft om jag varit kvar på psyket. Min pojkvän, mina vänner.. Jag hade inte kunnat gå på fester, resa, njuta av sommarvärmen.. O.s.v.
SvaraRadera