Min historia...

Godmorgon..

Hade tänkt att cykla ner till havet i min ensamhet och sola och bada i dag men som det ser ut nu är det ligga hemma och deppa väder.

Ibland finns inget stopp... hur mycket som helst kommer in men ingenting kommer ut... USCH!

Trött och ont i huvudet i dag.. inte heller roligt..

Varför känner man sig så himla ensam ibland? Det finns hur många människor som helst omkring mig.. både vänner och vanliga människor. Ibland snurrar livet runt runt medan man själv står på en plats och inte vad vart man ska ta vägen. Varför känns det så trots att jag vet att det finns människor som älskar mig.


Jag tänkte börja berätta varför jag tror att just jag hamnade i den här sitsen med depression och ätstörningar... När jag var liten var jag mobbad... hade inga vänner nästan och förstod inte var det var för fel på mig.. Jag gick hem efter skolan själv VARJE dag och satte mig framför tvn tills mamma kom hem från jobbet. Efter att mamma varit gift i ett par år spårade det ut helt och polisen fick komma och lugna ner bråket. Mamma blev misshandlad och jag förstår nu att när jag sa att han hade slagit mig var det för att skydda mamma.. Visst hotade han mig men han hade en väldigt god sida också. Här börjar i alla fall min resa....

Jag blev "placerad" hos pappa i en helt annan stad.. fick börja i en ny skola efter att halva fyran var förbi. Många av tjejerna var jättesnälla i min nya klass, men jag sumpade det som vanligt med mina spydiga kommentarer och elaka ord. Men jag visste väl inte bättre...

Jag tog mig igenom fyran och femman och vandrade vidare till högstadiet och en ny skola...

Det fungerade bra i den nya skolan, jag umgicks med alla i klassen även fast jag inte hade några riktiga vänner.. Spelade handboll som aldrig förr och stod i mål som förstamålvakt och det var det som fick mig att vilja kämpa vidare!

I sjuan började det bli jättemycket tjaffs och bråk hemma hos pappa där jag då bodde... Mamma hälsade jag på iband när hon kunde... ibland bara en gång varannan månad från och med att jag flyttade till pappa. I sjätte klass hade mamma hittat en pojkvän i göteborg och flyttat dit.... UTAN MIG OCH MIN LILLASYSTER...

Så bråken hemma fortsatte med mig och min "styvmamma" och tillslut blev jag nerskickad till göteborg mot min vilja...

Så på höstlovet i åttonde klass slängdes jag ner hit till göteborg till min mamma och hennes pojkvän,, vilka hade valt att lämna mig och syrran i stockholm...

Att hoppa in mitt i en termin i åttan är INTE lätt någonstans... Att försöka att vara någon man inte är.. Även nu gick jag hem själv efter skolan och satte mig med min godispåse framför tvn och datorn.. MEN jag hade alltid handbollen.. och den fick mig även nu att orka lite mer än jag själv ville,,,,

Fy fan för att börja i den skolan jag började i... INTE min typ alls, fjortisar och bratar var man än såg.. sån är inte jag!

Äta, sitta vid datorn, äta sitta vid datorn och så spela handboll... så såg det ut när jag inte var i skolan.

Gymnasiet började, jag mådde skit och gick efter vad min mamma ville att jag skulle välja... SamhällSamhäll... Jag hamnade bland jättegoa tjejkompisar och några har ag kontakt med än i dag! När första ring började tänkte jag att "nu ska jag bli omtyckt" så jag bnörjade att gå promenader och träna som bara den och gå ner i vikt en ruskig fart... Sommaren innan gymnasiet började hade jag också gått ner några kilo som syntes när jag var tillbaka på handbollsplanen... Så där var början på min ätstörning....

Att aldrig känna sig behövd eller omtyckt, att alltid vara det svarta fåret var man än går... ja det sätter stora spår! Att känna sig fet och äcklig och helt vidrigt ful, när det kanske i själva verket är personligheten som människor inte tycker om...

Ja.. här har ni min historia.. EN LITEN DEL... Fortsättning följer om ni orkar läsa..

Ha det fint mina kära vänner!

Jag ska gå ner och äta frukost.,,, Äte gör man annars dör man, Äta gör man men ändå dör man... det är ett måste det vet ni lika mycket som jag gör..

Håller tummarna för min vän som är och väger sig i dag... ALLT LÖSER SIG!

KRAAAAAMAR TILL ALLA!!
// Bulimiflickan