Tankarna som river i mig måste få komma ut...
Hur svårt ska det vara att leva livet, att släppa loss på mina vilkor utan alla andras krav och riktlinjer. Jag förstår inte vad jag ska bevisa för att människor ska inse att jag trivs att leva mitt liv på det hör sättet, BORTSETT från min ätstörning, Jag har en lång väg kvar.. Längre än jag hade förväntat mig. Men har man dragits upp ur rötterna från ett ställe måste man plantera om dom och låta vänta på att dom får jord, vatten och rätt näring. Näringen kan vara tilliten till människorna omkring mig. Jag är så tacksam för att jag nästan alltid haft någon utomstående att prata med. Jag har inte kunnat anförtro mig åt mina föräldrar eller deras respektive. INte heller min släkt har jag kunnat berätta allt för. Men mina tränare har alltid funnits där för mig. Handbollen har alltid varit mitt liv och å vitt jag vet kommer jag alltid att ha kvar den där, för det är där jag vill ha den; I MITT LIV. Mina föräldrar borde vara väldigt tacksamma för att jag haft några att luta mig mot när benen sparkats undan. Jag menar inte att benen sparkats undan av mina föräldrar alla gånger, men några och sånt e livet. Så jag hoppas att om mina föräldrar läser detta... som dom antagligen gör och det är helt okej.... så inser ni att jag aldrig kommer kunna lite på er till hundra procent. Det kommer aldrig att fungera så i mitt liv, däremot har jag andra att prata med. Dom kan jag anförtro vad som helst åt. För jag litar på dom. Kanske för att jag aldrig riktigt vet vilka kommentarer jag ska få från mina päron? Nej, jag vet faktiskt inte, Men så är det .. Så Snälla var tacksamma för det! Det är i alla fall jag!
Ibland känns det som att ni inte vill att jag ska bli frisk. Ni fäller sådana dumma kommentarer och förväntar er att jag ska kunna släppa det genom att lägga en fuling tillbaka. Men det fungerar inte så. Jag kan grubbla på tre ynkliga ord i flera veckor efter att dom flugit ur munnen. Är det verkligen värt det, eller kan ni tänka en gång till innan?
Jag är inte världens lättaste unge, men vem är det. Jag ska inte säga som jag brukar att jag inte röker och dricker och därför kan låta bli att tömma diskmaskinen. Men ni kan väl se saker jag gör i stället för allt de som jag inte gör. Tänk vad lätt livet skulle bli om alla bara kunde vara positiva!
Jahapp det var inte meningen att jag skulle skriva detta men det kom och det får stå kvar.
Jag älskar er... trots ALLA era misstag, att fela är mänskligt... det gör till och med ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar