Way back into life

När man sitter och läser andras bloggar om deras liv och vardag så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på hur min vardag såg ut för ett och ett halvt år sedan... Det var bara början på min långa resa och resan är inte slut ännu. Jag ska inte gräva mig ner i en grop utan skriva för att förtränga.

I augusti 2008 tränade jag som en galning... i februari 2009 var första gången ja spydde. Då var det glass som startade det hela. Låg i sängen och tryckte i mig "Phish food"-glass... en halvliter... sen kom tanken bara att nej jag vill inte ha den här glassen och jag förtjänar den inte. De

Det vara bara början.

Och den där jävla vågen... varför finns det ens vågar. Det är en dum uppfinning! Helt idiotisk.

Att väga sig varenda dag gjorde mig beroende av att äta så små mängder som möjligt för att inte gå upp minsta hektot. På morgonen, förmiddagen, eftermiddagen och kvällen innan jag gick och lade mig var det upp till bevis. Var inte vågen överens med mig på morgonen var det träning som gällde!

Varför ens väga sig? Jag vet själv att jag kan gå ner i vikt genom att äta ordentligt och regelbundet för att min kropp ska komma i toppform nu när handbollen sätter igång också. Jag vet att jag går upp i vikt om jag äter för mycket sötsaker, fet mat (typ donken) eller massor med godis. Detta behöver jag ingen våg för att förstå... det är rätt självklart!

Tänk er att äta en macka och dricka ett glas juice, sedan väga sig och få panik för att man gått up... det är ju inte konstigt att man går upp 4 hekto om man äter det. Det tänkte jag ju knappast på då. Då var det bara trycka på det där stället på magen och hålla sig över toaletten för att göra sig av med det "extra". Helt sjukt e det! Den här sjukdomen är helt otrolig!

Innan jag kom till den punkten jag är i dag så förstörde Bulimin hela mitt liv; Jag fick inte spela handboll som jag levde för, inte äta maten som jag älskade eller godiset som var det bösta som fanns, jag var tvungen att träna för att min hjärna sa att jag behövde det, jag kunde knappast sova gott det som är så skönt, jag isolerade mig för att inte orka med allt folk runtomkring och för att jag trodde att alla blickar var på mig för att jag var så himla tjock, bulimi innebär att man lever i en ensam och avskärmad miljö. Fy så tråkigt det var! Men nu e det bättre.

Oj vad jag kämpat det senaste året. Visst det går väldigt upp och ner och jag blir triggad av vissa saker men oftast går dom att avfärda. Jag kan faktiskt njuta av mat nu, mat som jag tycker om, till och med Mc Donken kan jag njuta av ibland och glass utan problem eller tankar på att den ska upp igen.

Så är det. Vi lever i en svartvit värld för det mesta vi ätstörda.

Cause this is my life my friend!

Nu måste jag sova, e dötrött!

Godnatt..

// Bulimiflickan